I see youre true colours
20 Mar 2012 2 kommentarer
Många har frågat mig hur jag ser utan mina glasögon och linser. Och jag brukar säga att jag ser världen annorlunda än vad du gör. Att jag ser saker som inte du ser, och saker som jag inte ser ser du. Men det är ändå samma värld som vi tittar på. Vi ser den bara olika.
Jag ser färger i helt andra nyanser. Jag ser ett ytterst litet ljus som ett oehört stort ljus istället för ett litet. Allting ser hundra gånger större ut än vad det egentligen är. Och färgerna ändrar nyans beroendes på hur långt bort dom är ifrån mig, och inte på hur skarp den är.
Alla vassa kanter förvandlas till mjuka ringar i mina ögon. Och ibland när jag inte kan urskilja ett föremåls distans så hjälper mina öron mig med det. Som om jag kastar en sten ner i en brunn och väntar på att dess klang ska höras ifrån botten av stenmurarna. Och först då kan jag med hjälp av minnet avgöra hur långt ifrån avgrunden jag befinner mig. Först när ljudet ekar upp och reflekteras som distans i mitt sinne. Först då vet jag vart jag är.
Och om jag ska gå över gatan och inte ser vad som finns framför eller bakom mig. Då använder jag mig av andras fotspårs ljud för att visa vägen. Då det är mycket ljud runtomkring så är det svårt att höra hur långt bort bilen som kommer är ifrån mig. Och ett snedsteg kan leda till att inga färger syns längre.
Men oavsätt hur jag ser världen så är det ändå samma värld som du ser. Jag ser den bara i vissa andra färger.
The perfect accesoarie
12 Sep 2011 Kommentera
Women spend all their life trying to find the perfect man. In many cases you can conpair that special one like a accesoarie. We want it to put a heel on our shoes, a ring around or finger, or just a little purse to our hands.
We spent all our lives trying to find the perfect man. So many late night hanging around in the town, trying to impress the guy in the bar that maybe you could be the one.
So we put on our best dress and find some matching accrsoaries on. And sometimes we are lucky, sometimes not. Sometimes he will ask us out on a second date. And sometimes he will break up with you after some months.
And you will go back to you’re apartment alone. Taking of you’re shoes, just to find out how badly they have hurt you’re legs. But most importanly, you see black marks where you had you’re rings. And you laugh about it when you think about it. Because deep inside you know.
That someday, somewhere. You will find the one man, the one accesoarie. Who don’t leave any ugly marks.
Bob Marley
04 Aug 2011 Kommentera
Denna text är så jävla vackert alltså. Först nu har jag upptäckt skönheten within Bob Marley. Lovely.
Jag delar upp texten i olika delar, för den är jobbig att läsa annars rakt igenom. Men den är värt det.
”Only once in your life, I truly believe, you find someone who can completely turn your world around. You tell them things that you’ve never shared with another soul and they absorb everything you say and actually want to hear more.
You share hopes for the future, dreams that will never come true, goals that were never achieved and the many disappointments life has thrown at you. When something wonderful happens, you can’t wait to tell them about it, knowing they will share in your excitement.
They are not embarrassed to cry with you when you are hurting or laugh with you when you make a fool of yourself. Never do they hurt your feelings or make you feel like you are not good enough, but rather they build you up and show you the things about yourself that make you special and even beautiful.
There is never any pressure, jealousy or competition but only a quiet calmness when they are around. You can be yourself and not worry about what they will think of you because they love you for who you are. The things that seem insignificant to most people such as a note, song or walk become invaluable treasures kept safe in your heart to cherish forever.
Memories of your childhood come back and are so clear and vivid it’s like being young again. Colours seem brighter and more brilliant. Laughter seems part of daily life where before it was infrequent or didn’t exist at all.
A phone call or two during the day helps to get you through a long day’s work and always brings a smile to your face. In their presence, there’s no need for continuous conversation, but you find you’re quite content in just having them nearby.
Things that never interested you before become fascinating because you know they are important to this person who is so special to you. You think of this person on every occasion and in everything you do. Simple things bring them to mind like a pale blue sky, gentle wind or even a storm cloud on the horizon.
You open your heart knowing that there’s a chance it may be broken one day and in opening your heart, you experience a love and joy that you never dreamed possible. You find that being vulnerable is the only way to allow your heart to feel true pleasure that’s so real it scares you.
You find strength in knowing you have a true friend and possibly a soul mate who will remain loyal to the end. Life seems completely different, exciting and worthwhile. Your only hope and security is in knowing that they are a part of your life.”
- Bob Marley
Han fick oss att se det som ett ovanligt
01 Aug 2011 Kommentera
Jag hade en vän. Han hade en familj. Dom hade en framtid och han hade en önskan. Att få tid. Tid att älska, tid att tänka. Tid att ta studenten och tid att se sin syster gifta sig. Han ville ha tid att leva.
Jag satt och tänkte på honom ikväll i min ensamhet. Han var en underbar människa som lämnat spår i många personers hjärtan. Han skänkte glädje i stunder fulla av sorg och ville aldrig ge upp hoppet om ett bättre liv. På så många sätt gav han andra sin egen styrka. Och sedan en dag så försvann han.
Kanske till en bättre värld. Kanske till en ljusare framtid där hans själ äntligen fått lugn och ro. Vart han än tog vägen så är en sak säker. Att han finns kvar här i livet, i alla andras hjärta.
I hjärtat på hans familj, hans vänner, släktingar och bekanta. Och kanske till och med i hjärtat på dom som blivit så djupt berörda av hans allt gör korta närvaro. Kanske en person som aldrig ens sagt hej till honom. Men som nu, efter allt som hänt, delar hans liv.
Jag vet att han var en stark person som kämpade in i det sista. Jag vet att det är Guds vilja det som hände och jag vet att han finns därute någonstans och vakar över dom som älskar honom.
Ändå kan jag inte hjälpa att få en tår i ögat när jag tänker på att jag inte får se hans strålande ansikte igen. I alla fall inte i detta livet.
Det är inte dags för mig att se honom igen. Kanske någon gång i framtiden. Kanske får jag krama om honom och förklara hur mycket han är saknad.
Kanske senare. Kanske snart. Kanske jag också inte får uppleva mitt syskons bröllopsdag. Många frågetecken och få riktiga svar. Kanske är ett vanligt ord.
Men han fick oss att se det som ett ovanligt.
Vid en silverfärgad stenvägg inuti ett slott
01 Aug 2011 Kommentera
Jag står vid en silverfärgad stenväg inuti ett slott. På väggarna har hundratals förälskade ristat in sina namn i den uråldriga stenväggen.
Jag tittar mig omkring och ser ännu fler par som skriver in sina namn. För att förevigt finnas kvar i denna plats. Det blåser en varm vindpust mot min kind. Och jag önskar att du var här hos mig nu.
Så att vi kunnat ridås in våra namn här. Och överallt annat som vi går. Runt, runt, över hela världen.
Förevigt du och jag. På denna plats där jag står.
01 Aug 2011 Kommentera
När jag var en liten tjej så brukade jag fantisera om min framtida bröllopsdag. Jag brukade ställa mig i ICA kön bakom någon som var 1,80 och dubbelt så stor som mig. Och där stod jag och väntade på min tur.
Med tio kronors mynt i handen och en a4 stor bröllops tidning i armarna. Jag brukade hålla tag i den hårt för att den inte skulle falla. För sidorna med dom vackra vita klänningarna var så många så att allt kändes så tungt att hålla.
Och när jag hade köpt tidningen skulle jag gått hem med den, lagt den varsamt i sängen. Och sedan med nallen vid min sida. Så skulle jag börjat bläddra. Sida för sida i den vackra tidningen med alla dom bröllops klänningar en tjej kan drömma om.
Sedan skulle jag rivit ut dom tre finaste klänningarna och lagt dom bredvid varandra på skrivbordet. Och med ett papper och en penna så skulle jag ritat ihop min drömklänning med hjälp av bröllopsklänningarna ur tidningen som inspiration. Ibland skulle jag färglägga dom i olika ljusa nyanser. Blåa, rosa och beiga. Bruden skulle ha uppsatt hår och en kort, vit slöja.
Oc sedan stänga igen tidningen och stoppa ner den längst bak i bokhyllan där den kan samla damm i tio någonting år.
Tills den dagen ja ska gifta mig. Dra fram den gamla tidningen och tänka.
Att nu är det min tur.
31 Jul 2011 Kommentera
Varje gång som jag skriver så har jag haft en dålig dag. Den senaste tiden har jag skrivit ganska ofta. Kanske inte lika bra som vanligt, och defentivit inte lika mycket. Men det är saker som jag inte kan kontrollera längre. Vattnet har fyllt min bägare och börjar nu rinna över. Likaså har mina känslor blomstrat till ytan.
Och jag har inte styrkan längre att dölja den bakom en mask. För sanningen kommer alltid fram förr eller senare. Och jag orkar inte ljuga för mig själv längre.
Jag vill inte vara beroende av någon. Men jag kan inte hjälpa att jag saknar dig varje sekund.
Och blotta tanken av din närhet ger mig gåshud och inte en natts blund. Förut så kändes det naturligt att vara ensam. Men nu känns det onaturligt att inte vara hos dig hela tiden. Varje morgon vill jag vakna vid din sida och varje natt vill jag likaså somna i din famn
För du får mig att vilja vara den person som jag vill vara, och inte den person som jag är.
